Årsträff i Älvkarleby
Svenska Welshterrierklubbens årsträff i Älvkarleby – ur ett hundperspektiv.
I augusti hade Svenska Welshterrierklubben sin årsträff i Älvkarleby. Det var tredje
gången vi var där. 11 welshar med ägare deltog. Programmet de båda dagarna hade
satts ihop av vår ordförande Birgitta Wennbom (Hot Riot’s kennel, Österbybruk). Det
var nyttigt, roligt och stimulerande.
Miljön är vacker. Liksom tidigare bodde vi i små stugor på Älvkarleby Fiskecamping
alldeles intill Dalälven
Nu låter jag ”huvudpersonen” i mitt liv, Ceacar (8 år) i sin dagbok berätta om vad vi
gjorde. Jag har hjälpt honom lite eftersom tangentbordet är tassovänligt.
Ola Nilsson, sekreterare i SWK.
Lördagen 22 augusti 2026
Nu har de kommit. Charlie, Esther, Gandalf, Saffy, Mimmi, Ture, Betty, Maddox, Chili,
Häxa och Enzo. Dessutom Zingo som, därför att hon är i omständigheter, inte deltar
lika mycket. Vi är ett glatt gäng. Vi är ett vackert gäng, och folk som möter oss blir
nyfikna på vilka vi är. Då svarar vi som Charlie: ”Vi är mycket trevliga, sociala och
pigga, men har dessutom ett terrierhumör som andra hundar saknar.” (Fritt översatt
av Charlies husse).
Nu börjar morgonens övningar. Först ska vi träna på att mötas och uppföra oss
belevat. Det går ganska bra. Mitt sociala behov att gå fram och snacka med den jag
möter får jag inte tillfredsställa, men det kommer andra tillfällen.
Sedan är det tävling. Vi ska ta oss igenom en tunnel, springa slalom, sitta stilla i 10
sekunder på avstånd från husse/matte och slutligen passera ett antal tallrikar med
härliga korvar utan att ens se åt dem. Absurt! Och så: tunneln! Den är jag mycket
skeptisk till. Trivs bättre i öppna landskap än i klaustrofobiska rör. Men sedan ser jag
ljuset i tunneln: husse står i andra ändan och viftar med en korvbit. Och jag sätter
igång!
I slalom får jag alltid underkänt. Efter varje krök finns det alltid något intressant att
nosa på och sedan tappar jag bort var jag är. Men husse drar mig igenom.
Station 3: fyra askar och i en av dem finns det korv. Naturligtvis tar det mig bara
någon sekund att pricka rätt.
Slutligen finalen. Till vänster ett antal tallrikar med läckra korvbitar. Till höger husse
som ska få mig att inte titta åt det hållet eller steppa fram för att mumsa på
godsakerna. Det är detta jag tycker är absurt. Mitt förslag är att övningen i inverterad
form borde ingå i BPH. Dvs att rusa fram till utlagda korvbitar och sluka dem – på tid!
En hund som inte gör det är ingen hund.
Men nu är det alltså tvärtom som gäller. Till höger går husse på slak lina. Att han inte
ramlar beror på att den ligger på marken. Han lockar med godis och excellerar som
den trevliga husse han är. Men det går inte att låta bli att titta på korvbitarna. Att
smaka dem hade varit sååå ljuvligt. Endast kopplet hindrar mig.
Slutligen är det prisutdelning. Vem klarade tävlingen på bästa tid? Det var inte jag,
kom inte ens på pallplats. Det var i stället lilla Betty. Hurra för henne!
Nu dyker Susanne upp. En trevlig kvinna som är expert på Nose Work. Det vill säga
hon nosar inte själv utan lär ut till mattar och hussar hur de ska få oss att nosa. Det
kan vi ju redan. Jag nosar varje dag, men här gäller vissa regler. Jag har gått en kurs
i Nose Work tidigare, men det man ska söka efter är eukalyptus, vilket inte är någon
höjdare. När husse däremot sprider ut leverpastejbitar i vardagsrummet eller lägger
godis i barken på ett träd så går det mycket bra.
Men nu var vi alltså tillbaka till eukalyptus. Susanne förebrår husse för att han inte
gett mig tillräckligt mycket godis som belöning under våra tidigare försök. Det tycker
jag är mycket klokt av Susanne. Nu går det bättre – med mycket godis. Först en
specialutformad skål med eukalyptus plus godis. Sedan en till – och en till. Totalt fyra
sök och de går bra. Sedan får jag sniffa på en tesil med eukalyptus och godis. Det
väcker stort intresse hos mig. Så husse och jag ska fortsätta med den övningen
hemma. Men naturligtvis så är det bäst med leverpastej. Ett underbart ord som husse
använder när han vill att jag ska komma – ”Ceacar! Leverpastej!”
Nu anses våra huvuden vara trötta. Så i stället för fler övningar blir det en promenad.
Vi går längs Dalälven förbi en kraftstation och in på ett område som tillhört försvaret.
Husse förklarar vad detta är, men mitt huvud är för trött för att fatta allt. För mig är det
väsentliga att jag får äta glass när vi stannar för en paus. Jag delar den med Mimmi,
en mycket trevlig och sympatisk welshfröken.
På kvällen äter vi tillsammans. Vi sitter ute med älven som bakgrund. Jag lägger mig
på gräset, slappar och nöjer mig med att lyssna till hussars och mattars röster. Det
känns gott och jag är nöjd och trygg.
Söndagen 23 augusti 2026
På förmiddagen hinner vi med ett par pigga aktiviteter. Först inkallning. Jag springer
som en tokig fram till husse, som lockar med godis. Sedan går vi slalom mellan de
andra hundarna. Inte helt lätt men husse har godis både i ögonen och i handen och
då måste man ju titta åt det hållet.
Nu är det dags för hemfärd. Tack för sällskapet, Charlie, Esther, Gandalf, Saffy,
Mimmi, Ture, Betty, Maddox, Chili, Häxa och Enzo. Ser fram emot att ses igen om ett
år – och då kanske med några fler representanter för vår fantastiska ras.
Ceacar.


Kommentarer