SVENSKA WELSHTERRIERKLUBBEN

210808 Ceacar om Klubbarp

Welshterrierklubbens årsmöte i Klubbarp. Ceacar berättar.
Nu har jag varit i Klubbarp igen. Jag var här förra året och då var det mycket svettigt. I år
var det mer normal temperatur och det vi gjorde gick därför lättare. Fast jag måste ju
medge att jag inte är någon expert på något av det vi gjorde. Det är inte dom andra heller.
Men kul var det.
Jag träffade ett antal släktingar – Gandalf, Essi, Alma, Speja, Spexa, Kira med flera. Och
pratade med dom. En av våra mattar tyckte att det var intressant att se hur vi umgås. Jag
har inga problem med det även om jag ibland måste säga ifrån. Så jag tycker att våra
relationer är bättre än dem som råder mellan svenska politiker – enligt vad husse berättar.
Där finns det ju avarter som definitivt inte hör hemma i släkten. Dessutom är ju vi hundar i
motsats till människorna inte långsinta och beräknande. Vi är spontana och ärliga och
således ett föredöme för människorna.

Nu ska jag berätta om vad vi gjorde. Husse och jag bodde på ett B&B. Där fick jag en
egen säng oh sov väldigt gott. På kvällen träffade jag Gandalf. Vi utväxlade attityder men
sedan blev det mycket lugnt. Gandalf är schysst.

På lördagen åkte vi ett par kilometer till Klubbarp. Där träffade jag många av mina
släktingar – hela 14 stycken bla dem de som jag nämnt ovan. Kul! Idén med Klubbarp är ju
att vi ska pröva olika aktiviteter. Vi började med Agility. Det är svårt. Hoppa över hinder,
balansera på bräda och krypa i tunnel är visserligen lätt men att gå slalom mellan pinnar är
svårt – och onödigt. Kortaste vägen mellan två punkter är ju en rät linje. Sedan följde
något som heter Rallylydnad. Vi skulle gå fram till skyltar och göra det som stod på dem.
Men jag är inte så bra på att läsa så jag improviserade ibland. Husse, som kan läsa, ville
ha mig till ett och annat. Till exempel ville han att jag skulle sitta och det gjorde jag –
ibland. Men att ligga på befallning har jag svårt för. Jag lägger mig när jag vill. Det vill säga
att jag har kompetensen men det är jag som bestämmer. Så det var mer rally än lydnad
men husse älskar mig ändå.

På eftermiddagen tränade vi viltspår. Det är jag ganska bra på. Jag har redan godkänt i
anlagstest (ett vackert diplom hänger på väggen) men den här gången var det svårare.
Jag skulle hitta spåret någonstans i en jättestor skog. Hur stor som helst! Efter en stund,
med lite hjälp av husse, hittade jag det men gick åt fel håll. Sedan kom jag rätt och att följa
spåret var lätt som en plätt. Men en sak var knepig. Dom försökte att dribbla bort mig.
Först lägger dom ett spår. Sedan går dom tillbaka och jag ska fortsätta i en annan riktning.
Det kallas för återgång plus vinkel. Där missade jag lite men därefter, back on the track,
var det inga problem.
Det är kul att snusa spår. Husse och jag ska öva det mer i höst. Det vill säga att det är jag
som ska snusa. Husse snusar också men det är på ett annat sätt.

Efter allt detta var jag lite trött. Så medan husse käkade ”grillat” (vad nu det är) med sina
kompisar så låg jag och slappade. De pratade hur mycket som helst men jag var för trött
för att hänga med. Vilade jämte husses stol och kände mig nöjd med dagen och att jag var
en del i konversationen även om jag inte lyssnade. Jag är väldigt social så det är kul att
vara med.

På söndagen var den stora grejen ”rasspecial”. Det innebar att vi alla welshar skulle trippa
runt för att slutligen hamna på ett bord och bli bedömda av en domare. Hon skulle visa hur
vackra vi är eller vilka fel vi har. De vackraste får ett pris. Eftersom det fanns en massa
vackra släktingar här så hade jag ingen förväntan att hamna högt på den listan. Men

faktum är att domaren tyckte att jag ser väldigt bra ut. Kropp, huvud, öron, hals, ögon,
rygg, skuldra och bröstkorg – allt var perfekt, tyckte hon. Hade någon gjort samma
bedömning av husse så hade han kommit långt efter (och han hade varit för tung för att
lyftas upp på ett bord). Även om jag inte vann så fick jag ett litet pris som husse har hängt
upp på väggen. Men att jag inte vann gör ingenting. För husse är jag världens finaste
hund. Han och jag älskar varandra och det räcker.

Ceacar med hopp om Klubbarp nästa år.